Vi fiske bröder, två i år, kom iväg till Dammåns dalgång. Boende högt på fjället med milsvid utsikt över drommen och bydalssjön kunde vi rulla ner till rismyrströmmen och ågårdarnas höljor. Efter 4 dygn utan annat än öringpinnar kom Jämtlands storöringar upp i ån med karatehugg och våldsamma utras. Trots vassa krokar brände jag mina stora, för grov fisk finns i den till synes grunda lilla å. Fullt vadbar och övervadningsbar på de flesta nackar med normalt flöde. Brorsan drog sina rutinerat och toppade med en knapp 3 kilos. Härligt välmatade öringar med de karaktäristiska turkosa inslagen i form av skimrande sidor eller distinkta fläckar. Skitvädret med kyla, regn och stormbyar gjorde fisket högre upp omöjligt. Längre ner hade vi några grader varmare men istället motvind. Vi fick använda tvåhandspön för att orka hela dagen. Fisken var ej så kräsen och högg hårt på våra kaninflugor. Steget som gick varade ett dygn till med hög puls och spänning i varje utlägg. En hel del öring bet men den största för min del fick jag inte se då den överraskade mig totalt med en explosiv rusning och kroksläpp.
Det var med tungt hjärta jag lämnade ån men jag får vara glad ändå.
Dammån är inte så lättfiskad.
