Jag trodde knappt mina ögon, det årliga beskedet från länstyrelsen sade att min och fiskebroder Ulfs ansökan om kvoterat fiske hade dragits i lotteriet. Vi hade fått tre dygns kvoterat fiske. Hur många år hade vi inte fått avslag och i år hade jag slängt in ansökan sista dagen, något uppgivet och med föreställningen att det ändå var lönlöst, bara en ansökan ibland hundratals andra.
Ok, alltså dags att flyga helikopter igen med några intensiva dygn och förhoppningsvis fantastiskt öringfiske eller skulle vi som tidigare bli inregnade i några dygn kanske. Jag ringde och en något chockad Ulf ställde om planeringen av semestern. Vecka 29 var bokad för arjeplogs öringar.
Jag som var mitt i planeringen för sommarens laxfiske, fick nu klämma in extra flugbindning av allehanda nymfer i storlek 14 och 12. Mest svarta, gråa och gröna nymfer med och utan guldskallar. Superpuppor och fallskärmsflugor fanns det gott om kvar från tidigare år. Storöringen gillar nymfer, stora som små.
Sommaren kom till slut och det blev hektisk av laxfiske och jobb emellanåt. Men så for vi iväg 120 mil med bil och vidare med flyg.
Fjällvädret var varmt och stabilt när vi satte oss i helikoptern och vi hade knappt landat och fått upp tältet då vädret slog om. Isande kalla och hårda nordvästvindar piskade in från sjön. Myggmolnet försvann och bara enstaka köldstela individer, vinglade planlöst runt.
Vi fiskade oss nedströms men det var livlöst längs hela sträckan. Vid inloppet till nästa sjö hittade vi lite lä men kylan bet i nacke och fingrar. I skymningen visade sig dock en lojt vakande fisk som sög in nymfen och jag trodde ett tag att det kanske var en de få och alltmer sällsynta rödingar som gapat för stort men en stel öring på ett par hekto gled in uppgivet. Den fick strax simma tillbaka.
Promenaden tillbaka till tältet var välkommen och gav tillräckligt med värme för att orka dra av de kalla blöta vadarna. Bara att krypa ner i zzzovsäcken.
Dag 2
Solen stekte men vindarna låg fel och strömnacken var fortfarande död och pinad av Kung Bore, Ulf plockade fram täljkniven medan jag gick nedströms för att söka lä. En kvarts traskande senare hittade jag ett sel med en läkant och här kändes värmen från solen och kanske var det värt ett försök. En tydlig djupkant nära land fick sluka nymfen som sträckte ut och sjönk ner. Sakta hemtag och direkt kändes en kort stöt, sten? Nytt kast och nu var jag med och krokade den första öringen. En stark vacker halvkilos tvärade i djupkanten men fick strax smaka präst o bäddades in i björkriset.
Under två timmars fiske på två hundra meters sträcka blev resultatet ett tiotal öringar med några kilosfiskar i topp. Matfisken var bärgad och några mellanöringar gav Ulf stora ögon vid tältet och ett småilsket vaafaan...Vardå?..Hurdå?
Efter full rapport gav sig Ulf iväg i kommandotempo så att ljungen yrde. Efter en snabbfika beslöt jag mig för att göra Ulf sällskap och traskade tillbaka ner till selet. Vattnet hade vilat och öringen högg vilt igen och medelvikten hade ökat. Ulf knep en 1,5:a som rusade långt ut i selet och sammanlagt ett tiotal fina öringar drillades. Fisket började ta sig och förhoppningarna växte att värmen snart skulle bölja in.
Tillbaka till tältet och en sprakande brasa gjorde nu som alltid gott och kvällen avslutades med fisk som halstrades över glöd. Lite skotsk malt kändes som en naturlig avslutning på en skön dag i fiskeparadiset.
Dag 3
Vi vaknade till ett surrande och upptäckte att vi hade grannar. Ett jordgetingbo hade vaknat av värmen en halvmeter från tältet i en tuva. Närgångna men fredliga hovrade de runt, undrandes vad för sorts grannar de fått. Vinden hade lagt sig och en lätt bris växlade mellan väst och sydväst och strömmarna var nu fulla med småöring som nappade hela tiden och forsknotten kröp upp runt stenarna.
Forsnacken såg fin ut nu med sporadiska vak av större fisk och kanske skulle nacken bli riktigt het ikväll. Solens stekande värme kläckte allt liv som tänkas kunde. Buskarna prasslade av småfåglar och rödmyrornas armeer patrullerade yrvaket. Ulf vadade ut på nacken innan frukost och det tog inte många kast förrän spöt bugade djupt, en kilosfisk rusade över nacken och satte av uppströms och kunde snart krokas loss efter många bildvinklar och arrangemang.
Frukosten smakade ljuvligt gott och magen var omättlig på kaffet, kaviarmackor, havregröten och ägg. Kylan hade dragit igång förbränningen ordentligt och kaloriintaget var massivt. Sista fiskedagen ägnades åt korta fiskepass, fikapauser och pysslande med tafsar, knutar och plockande i nymfaskarna. En mental uppladdning inför kvälls och nattfisket.
Sista kvällen.
Sjön låg blank och nacken såg fin ut. Överallt på sjön syntes vak. De klassiska njurformade vakringarna avslöjade grova öringar. Den ljusa julinatten lättade på skyggheten hos dessa perfekta jägare och våra små nymfer togs lugnt och ordentligt med ljuva påslag och vinande rusningar. Kamerorna gick heta och blixtarna ljungade. Ju senare natten led desto större blev öringarna - fiskar med topp på två och ett halvt kilo gick på i strömmarna medan rosa och gröna linor skar som laserstrålar i nattljuset. Det var svårt att slita sig den morgonen och trötthetens slöja svepte in med morgonsolens vassa strålar som fick ögonen att kärva. Vaken ebbade ut och bara enstaka fiskar som vandrat vidare ut i sjön syntes.
Sista kastet gör jag över hela nacken till en liten sidoström och får en dragning direkt. På lång lina blir mothugget sent men för kraftfullt för den decimeterlånga öringen som får en meterhög luftfärd. Öringen landar i bortre strömkanten på nacken och sugs ner på nacken och där blir det tvärstopp. Fluglinan slackar av och allt blir dött då jag ser spetsen komma farande en spölängd ut och full fart uppströms. Det känns overkligt då tafsen bara knäpper av men jag är för trött efter natten för att registrera känslorna. Jag vevar in och låter morgonbrisen få ta över nacken.
De stora har lämnat arenan för natten och jag kan bara tacka för ett makalöst fiske. Lite iskallt vatten i ansiktet piggar upp och underlättar vadningen tillbaka i strömmen.
Tillbaka till tältet där myrorna redan hade fullt upp med dagens sysslor och jordgetingarna surrade nyfiket runt en sväng innan dem for iväg på jakt. Jag svimmade av trötthet i det ögonblicket jag lade mig i tältet trots broderns snarkande. Vi var två nöjda fjällfiskare som flögs hem senare under dagen och firade med kaffe och nybakade wienerbröd på macken i Jäckvik.
Men alla björnar då? Det var först dagarna efteråt när vi satte i Hasses kök i Arjeplog som det gick upp för oss att de gälla visslingar vi hört från vad vi trodde var osynliga samer i själva verket var varningslätet från björn. Så dem fanns nog i området och kanske smög omkring då vi sött snarkade ikapp.
Sammantaget hade vi dessa dagar drillat och återutsatt ett åttiotal öringar i alla storlekar varav vi åt fem fiskar som smakade helt fantastiskt såklart och vilket flyt vi haft med vädret som vände inför sista fiskedagen. Kan man få det bättre?
Väl värt mödan att skicka in fiskeansökan varje år alltså! Kvoterade fiskevatten är ett nödvändigt ont för att bibehålla fiskrika vatten och absolut värd all väntan.
